Ibland är jag för trött för att fungera. Och då menar jag inte bara den här fysiska "kroppen vill inte reagera"-tröttheten, utan mentalt så går saker inte ihop. Tankarna blir osammanhängande och segstartade, och jag orkar inte lägga ihop 2+2 trots att jag i vanliga fall klarar det galant. Som idag. Det har varit för mycket att tänka på den senaste tiden som har fått mig att inte vara helt på topp, och inatt har jag varit vaken minst fem gånger och haft kontinuerliga stress/ångestdrömmar hela natten. Redan där känner jag ju att jag inte är tillräckligt mycket människa för att orka med någonting idag, men jag kämpar mig igenom morgonrutinerna. Kommer till jobbet, börjar arbetsdagen med APT (arbetsplatsträff). Och bara totalt överväldigas av allting. Det är för mycket folk. För mycket rörelser, för mycket ljud, och jag för protokoll/anteckningar från mötet hänger inte med, missar saker och förstår inte, pennan dör och jag byter till min backup-penna, för man är ju förberedd. Två minuter senare dör backup-pennan. Okej. Så förberedd är man inte. Jag ber kollegan intill att få sno deras penna. Sagt och gjort. Men nu ligger jag efter, min hjärna vill bara lägga ner och totalvägra men mötet är inte klart. Vi kommer till min punkt. Ja juste. Det är nu jag ska prata. Jag tar mig stapplande igenom vad mina arbetsuppgifter är för tillfället, och en diskussion startas upp om kommunikation. Och det är där ångestklumpen börjar. Jag orkar inte. Det blir för mycket och när chefen väl avrundar mötet ligger jag på -200 i energi och på +200 i mental utmattning. Det är här vi säger välkommen till veckans första breakdown.
Min vanliga överkänslighet för sinnesintryck är åt helvete idag för jag var redan mentalt trött och då blir mina svårigheter värre. Kul, liksom. Så där blev det en måndagsmorgon krasch. Ångest, darrig, så ofantligt jävla utmattad, spänningar, tårar och ett stort brinnande behov av att vilja försvinna och vara absolut ingenting. Känna ingenting. Det hade varit skönt. Men efter ett långt samtal med världens mest fantastiska mamma så har jag sansat mig och sitter kvar på kontoret. Andas. Försöker fokusera på jobbet. På de uppgifter som jag i min yttersta trötthet klarar av just nu. För jag ska på ett privat möte i närheten av jobbet efter lunch, så det blir bara struligt att åka hem. Och det här är livet ibland för mig, oftare på sistone. Man kan inte alltid må bra. Men det hade varit så jävla skönt om jag kunde få slippa att det blir kaka på kaka och den här himla snöbollseffekten varje gång jag mår lite mentalt dåligt. För då blir småsaker världens största problem som triggar igång en krasch. Klart att det inte alltid är så. Ibland blir det bara det där lilla. Fast inte idag. Men the show must go on, right?
Uppdatering:
Nu sitter jag i säkert förvar på träningscykeln på gymmet och försöker ge min kropp lite extra energi för att balansera ut kraschen mentalt idag. Och som om kraschen på jobbetinte räckte, så hade jag idag ett möte inbokat där jag i vanliga fall kan bli överväldigad av intryck och situationen i allmänhet. Och efter morgonens krasch? Alla jobbiga tankar och känslor låg ju redan och bubblade vid ytan, så ni kanske kan tänka er vad som hände? Krasch nummer två för dagen. Fast den här biten var nog bara bra, för det gjorde det lättare att förklara och gjorde det tydligare på ett sätt. Ibland är det bra att vara som ett öppet sår, man måste ju få ut det och ibland är så otroligt skönt när min NPF och min psykiska ohälsa faktiskt syns utåt. För det är inte alltid så lätt när man har en osynlig diagnos och svårigheter som ingen ser. När man blivit stämplad "högfungerande". Idag kände jag mig knappt fungerande överhuvudtaget och verkligen inte högfungerande, inte ens i närheten. Men jag överlever. För det måste jag, för det här ett vanligt exempel på hur min vardag kan se ut, de dagar det är snäppet jobbigare att ha Aspergers och ångestproblematik. Välkommen till en dag i mitt liv. Önskas det huvudvärkstabletter, lugnande eller tvångsförlagd koma? Jag tar gärna alla tre. Skämt åsido, så hade jag lätt kunnat dra hemåt efter mötet och begrava mig under mitt täcke och inte gå upp igen förrän ikväll när magen börjat protestera högljutt och smärtsamt över dess tomhet. Istället valde jag att dra till gymmet. För det tycker jag är roligt. Och det hjälper mig varva ner och balansera ut allting annat som skapar system overload just nu. Det kanske låter konstigt hur intensiv fysisk träning kan hjälpa mig att varva ner. Men jag tror att det för tillfället har blivit ett nytt specialintresse i mitt liv. Och för en person med autism eller Aspergers ger specialintressen en otrolig trygghet. Det är någonting som gör livet utthärdligt, lite intressantare, och hjälper till att återställe sinnet för stunden. Musik brukade vara den tryggheten för mig. I guess things change.
Hursomhelst. Jag överlever. Jag kämpar. Det är lite som youtubern Therese Lindgren säger i titeln på sin bok: "Ibland mår jag inte så bra", men jag skulle vilja göra ett tillägg.
Ibland mår jag inte så bra, och det är helt okej.
