Den senaste veckan eller så har jag vaknat flera gånger under natten och haft lite svårigheter med att somna om. Ibland vid 3, och ibland vid 5-6 på morgonen. Vid varje tillfälle har jag förundrats över hur lealös och tyngdlös kroppen känns när man är helt avslappnad. När varken nacken, axlarna, skuldrorna eller ländryggen är på helspänn om inte i alla fall trekvartspänd. För jag är aldrig avslappnad i vaket tillstånd. När jag gick i högstadiet hade jag speciellt problem med det, då det ledde till hög mängd strålande smärta ner i armar, händer och ben, för att inte tala om en sinnessjuk spänningsvärk. Jag utreddes ju till och med för huvudvärken och min otroliga trötthet på Östra Sjukhuset när jag gick i årskurs 9. De röntgade hjärnan på jakt efter tumörer, tog blodprov och ryggmärgsprov i försök att hitta någon sjukdom som kunde stå till svars för problemen. De hittade ingenting speciellt, minns att de skrev ut tabletter mot järnbrist men det hjälpte inte något märkbart. Såhär i efterhand förstår jag att de inte hittade något fysiskt, för om min teori stämmer så går det här inte att se för det är osynligt. För det är min Aspergers. Det är min teori i alla fall. Med tanke på hur svårt jag har för att sortera intryck och hur utmattad jag kan bli av dem. Att försöka hänga med i en konversation med en kompis är sjukt svårt när vi står mitt i nordstan med alla rörelser, ljus och ljud, för att inte tala om färger, mönster, rytmer, känslor och kroppsspråk som bara kastas omkring i ett kaos överallt i närheten av oss... Det är utmattande. För jag hör att kompisen pratar, men samtidigt hör jag och märker allt det där andra på exakt samma nivå, samma volym. Ingenting filtreras bort som det görs för personer utan en autismspektrum-diagnos. I ett hav av intryck så tar det enorma mängder energi för min hjärna att lyckas pricka in det min kompis säger. Och det här problemet har jag ju inte enbart inne i nordstan, som i sig är en katastrofzon av intryck - där krävs det nästan ljudisolerade hörlurar för att jag ska orka ta mig igenom det. Samma svårigheter uppstår på spårvagnen, i konferensrummet på jobbet under möten, på lunchen. Det är överallt. Efter att jag fick diagnosen Aspergers och lärde mig mer om de svårigheter den medför, så blev det rätt tydligt varför jag är konstant spänd. Hur ska man kunna slappna av när hjärnan nästan alltid jobbar på högvarv för att försöka filtrera bort saker när den inte har tillräckligt med kapacitet för att genomföra uppgiften korrekt? Så, ja, jag tycker om att vara social och umgås med vänner. Ja, jag kan jobba på kontoret med uppgifter jag trivs med. Ja, jag kan promenera runt i nordstan och övriga centrala Göteborg, gå på Liseberg, Kulturkalaset och konserter. Men det tar otroliga mängder energi. Jag menar, det tar jättemycket energi att umgås med de personer som jag räknar som mina bästa vänner. Men det är det värt för jag vill leva ett rikt liv jag med. Så jag har full förståelse för varför jag alltid har spänningar och knutar någonstans. Det ingår i paketet för mig. Värktabletter har sällan hjälpt överhuvudtaget, och sjukgymnaster hjälper i kanske tio minuter sen är jag spänd igen. Jag kan inte slappna av i vaket tillstånd, för då släpper jag motståndet i alla muskler samtidigt och då går det varken att sitta eller stå upp. Därför är det en fascinerande upplevelse att vakna mitt i natten och finna kroppen totalt avslappnad. För det är den enda tiden då min hjärna äntligen slipper överarbeta sig för att sortera alla intryck. Då råder det totalt lugn. Så ibland gör det mig ingenting att jag förlorar lite sömn, för det är intressant att uppleva dessa stunder av totalt lugn. Ursäkta språket, men det är så jävla skönt. Efter alla dessa år med den här problematiken är jag van vid mina spänningar så jag är inte längre konstant medveten om dem. Dessutom har jag lärt mig att anpassa mitt liv efter mina förmågor. Det är ingen idé att jag utsätter mig för sådana stunder konstant dygnet runt, för då blir jag för utmattad och klarar inte längre av att leva ett vanligt liv. Då behöver jag sova middag för att ladda batteriet, och jag orkar kanske inte umgås med vänner, gå till jobbet, laga mat, städa eller tvätta. Och allt det här måste man klara av. Omvärlden som inte har Aspergers syndrom och därmed inte kan se och fullt ut förstå hur det är att uppleva livet på detta sätt, de förutsätter att man ska klara av allting, för vadå, det är ju grundläggande för att vara en människa i vårt samhälle? Men jag har inte samma förutsättningar som alla andra. Därför är det så viktigt att man får det stöd man behöver och har rätt till. För jag har också rätt till ett värdefullt liv. Därför har jag anpassningar på min arbetsplats och det är verkligen guld värt. Jag är så tacksam för att jag har fått chansen att arbeta med arbetsuppgifter trivs med och älskar, inom ett område jag brinner för. Jag jobbar ju bara 75%, för 100% trots anpassningar är för mycket då det stjäl för mycket energi från mig. I min nuvarande tjänst har jag blivit beviljad att arbeta hemifrån två dagar i veckan, allt för att jag ska orka att genomföra ett riktigt bra jobb. För när jag orkar och kan fokusera, då kan jag lägga ner 120% på det och verkligen leverera. Men då behövs det lite förståelse och acceptans från omvärlden. Och det har jag i mitt liv just nu, det är jag evigt tacksam. Livet är inte alltid lätt, men det behöver inte heller alltid vara svårt. Ibland behöver man bara lite hjälp på traven. 

Som ni ser på bilderna i inlägget gick jag upp tidigt imorse för att dra till gymmet. Helgmornar är så lugna där, vilket självklart gör de tiderna till en dröm. Idag blev det 56 minuter på cykeln följt av ett produktivt styrkepass med fokus på axlar/bröst/triceps. Det var skönt att starta lördagen med lite fysisk aktivitet och endorfiner, för nu är kroppen nöjd och glad. Nu är jag på väg och längtar redan till lunchen. Det blir ju så när man går upp 06:20! Får se om jag klarar av att vänta till 12 eller om det får bli en tidig lunch idag. Only time will tell.