Idag är jag pepp på livet. Det kan bero på att jag började dagen med skön powerwalk, att det är sol och vårväder ute, eller att min superhärliga moster är hos oss just nu. Eller så beror det på något helt annat. Typ slumpen. Jag sitter i alla fall på gymmet, nej vänta, kan du gissa vart i gymmet? Träningscykeln? Jaha, är jag så förutsägbar... Men det har varit en produktiv jobbdag med nya idéer som gör mig taggad och lite extra kreativ känner jag. Jag är ju kommunikatör på min arbetsplats, och jag försöker hitta den rätta tonen när jag producerar texter så att det låter professionellt och det är tydligt att det är från organisationens perspektiv. Det är en komplicerad process men samtidigt lär jag mig så otroligt mycket under resans gång, och det är så roligt! Jag tror att det har hjälpt att jag har börjat blogga igen. Nu har jag kickat igång skrivandet och det känns därför naturligare att producera texter på jobbet. Det som återstår är att lyckas pricka in rätt ton, och att börja ta helt egna initiativ med mer självförtroende. Jag har så svårt att lite på mig själv. Att jag kan något. Att det som jag skapar har ett värde och är användbart material i professionella sammanhang. Jag har skyhöga krav på mig själv, det är jag väl medveten om. Men det är en lång process att växa in i ett annat tänk, för jag är van vid att tvivla på mina egna kunskaper. Det ska gå dock. Jag får bara ha tålamod.
För att snacka om något helt annat en stund så tänkte jag ju vara smart och välja att byta om till kortbyxor idag på gymmet. Då slipper jag ju dö av värmeslag under mitt konditionspass, tänkte jag. Sagt och gjort, jag drar av mig mina långa träningstights i omklädningsrummet och tar på mig kortbyxorna. Går ut i gymmet och sätter mig och börja cykla. Och känner fem minuter in i träningen att byxornas midjeresår är obekvämt tajt. Jag börjar fippla med resåret, för det är kanske snöret som är knutet alldeles för hårt. Men nix. Det är helt enkelt så att om man inte känner för att dra upp byxorna halvvägs till ögonbrynen så känner man sig lite smått som en stoppad korv. Det fettet som ännu inte försvunnit under min fitnessresa väller över kanten och min fina men just nu lite väl tajta träningströja visar dessa vackra konturer rätt bra. Eller bra och bra, det känns ju ärligt talat skit. Självförtroendet är tyvärr inte astronomiskt högt när det känns obekvämt och det dessutom syns utanpå. Troligtvis är det ingen annan här som bryr sig om hur någon random tjej ser ut när hon intensivsvettas på träningscykeln. Så därför tänker jag inte heller bry mig. Eller jag tänker i alla fall göra ett tappert försök.
Trots detta lilla missöde är jag fortfarande pepp på livet idag. Det är ju sol. I Göteborg. Då måste man vara glad för det händer inte så ofta. En dag som denna hade det varit rena drömmen att ha en hund. Bara dra ut på långpromenad i solen efter jobbet och vandra runt med en mysig liten vovve vid sin sida. Goals. Får hoppas att det är likadant väder nästa helg då jag troligtvis ska få låna Sofias hund Milou över helgen. Det om något är värt att se fram emot. Värsta drömvovven den där fluffbollen, i alla fall om man är mig. Men i år då är det banne mig min tur att äntligen få den där valpen jag alltid önskade mig i julklapp när jag var liten. Den här gången nöjer jag inte mig med en samling hundgosedjur. Jag vill ha äkta varan. En livs levande bästa vän i djurformat. Aldrig mer behöva känna mig ensam, det är planen.
