Ibland har jag bra dagar. Och ibland har jag mindre bra dagar. Denna måndag började som en bra dag men på förmiddagen växlade den om och blev till en mindre bra dag. Jag försöker att inte låta en del saker påverka mig så mycket, men jag är en ärlig person, så jag erkänner ganska lätt att det finns saker som påverkar mig negativt. Min Aspergers diagnos innebär bl.a. att jag har problem med att sortera sinnesintryck, vilket utmärker sig i att jag är ljud- och ljuskänslig, att jag lätt blir överväldigad av för mycket rörelser, färger, former, mönster och människor. Diagnosen innebär även för mig att jag har svårigheter i att tolka kroppsspråk, tonfall och ansiktsuttryck, vilket gör det snäppet knepigare att kommunicera med andra ibland, då det finns en risk att jag missar delar i andras kommunikation. Jag lär mig hela tiden nya sätt att försöka förstå små beståndsdelar av kommunikation som andra använder, men då detta inte kommer naturligt för mig så tar det väldigt mycket energi. Sociala sammanhang, vare sig det är ett arbetsmöte, fika med en kompis eller en promenad genom nordstan, gör mig trött. Ofta blir jag såpass överväldigad av intrycken att jag behöver sova någon timme efter det skett en sådan sak. Det spelar liksom ingen roll ifall det är någonting jag tycker är superkul, det tar fortfarande extra mycket kraft från mig. I mitt privatliv begränsar jag därför ofta antalet sociala sammanhang som jag utsätter mig för. Jag får liksom välja hur mycket jag tror att jag orkar, och så måste det planeras in och tänkas igenom så att det inte blir för mycket. För ibland kan det bli "system overload" av alla intryck, och resultatet blir då grov spänningshuvudvärk, ångest, utmattning. Vilket som ni kanske förstår är någonting jag helst undviker. 

Men så finns det en del sammanhang som jag helt enkelt måste hantera. Och det är på jobbet. Där har vi större möten med alla på kansliet, mindre möten kollegor emellan, småprat på lunchen och i korridoren, och i kontorsrummet man sitter i. Sedan är det kommunikation via mail och telefon. Allt det här ingår i jobbet på en arbetsplats. Det här är alltså saker som jag bara måste utsätta mig för. Vilket i vanliga fall är svårt, då jag blir så trött att jag behöver ta pauser då och då för att stänga av och bara andas. Som tur är så har jag en anpassning i min anställning. Det betyder att jag får den hjälp och anpassning som jag behöver på min arbetsplats. Vilket är guld värt. Det är riktigt fantastiskt att det går att få, för utan det så vet jag inte om jag hade orkat arbeta ens 50%. Idag jobbar jag 75%, varav två dagar i veckan är hemifrån för att jag ska orka med och kunna fokusera på mina arbetsuppgifter. 

Min största svårighet på jobbet är telefonsamtalen. Vanliga telefonsamtal utanför jobbet kan ge mig spänningshuvudvärk, ångest, och göra så att jag har hjärtklappning och skakar i minst en kvart efteråt. Därför undviker jag helst att ringa. Jag smsar eller mailar helst när det är möjligt. Men på jobbet... Där måste jag ringa ibland. Och om telefonen ringer? Ja då måste jag svara. Bara den situationen gör mig så utmattad och skapar ångest som jag blir tvungen att utsätta mig för. Ibland är det jättebra träning. Samtalen går bättre och bättre ju fler jag har på jobbet, och det brukar göra mig stolt. Stolt över mig själv. Att jag klarar av telefonsamtal och fortfarande agerar korrekt och professionellt enligt vad jobbet kräver. För andra kanske telefonsamtal är det lättaste som finns, kanske t.o.m. det roligaste de vet. Men vi är alla olika. Idag ringde min jobbtelefon. Jag kände inte igen numret. Ville inte svara. Men jag var tvungen. Och just det här samtalet var ett samtal som tog precis all min energi. Det plockade fram så mycket ångest. Det var inte ett vanligt jobbsamtal, och jag kommer inte gå in på detaljer eller dess sammanhang överhuvudtaget här. Men det tog så mycket ifrån mig att lyckas ta mig igenom det där samtalet. Att lyckas få fram ljud, ord och koherenta meningar med logiska svar. Hjärtat bultade stenhårt och andningen kändes svår och när jag äntligen kunde lägga på så kom paniken. Tårarna. Huvudvärken. Skakningarna. 

Det gick ju över. Det gör alltid det. Och tack vare världens finaste kollegor så gick det jättebra efteråt. Jag lugnade ner mig relativt snabbt. Men när sådana här händelser sker så stannar det kvar i mig. Visst, jag klarade av samtalet, jag kämpade mig igenom det. Och för det är jag stolt. Men efteråt är jag helt slut. Både mentalt och fysiskt. Så jag fick helt enkelt fokusera resten av arbetsdagen på att återhämta mig. Jag gjorde några tappra försök till att arbeta med några uppgifter för veckan, men min hjärna hade redan praktiskt taget checkat ut. Jag var för trött. Hjärnan hade fått ta till energi och knep som egentligen inte fanns där för att klara av det där samtalet. Det fanns liksom inte tillräckligt kvar för att räcka till något annat. I alla fall på flera timmar. Så jag fick gå hem tidigare. Och nu ligger jag här i min säng, kl. 15:30 och tänker på allt det här. Vi får se om jag kommer sova en stund eller om jag bara kommer ligga här under täcket och andas. 

Men det viktigaste i sådana här lägen är att påminna mig själv om att det är okej. Det är okej att inte orka. Att inte klara av allting som så många andra kan. För vi är alla olika. Vi lever med olika förutsättningar i livet och olika sätt att fungera på. Och det måste få vara så. Jag måste acceptera att det är så här, och anpassa mig efter det. Efter flera år så har jag lärt mig att det är bara att återhämta sig och försöka igen. Göra sitt bästa. Mer än så kan man inte begära.