"I can make change." Det låter så lätt när man säger det på ett så tydligt och simpelt sätt. Jag kan skapa förändringar. Som att det är självklart, som att det är skrattretande att man inte skulle kunna bidra till förändringar i sitt eget liv, i någon annans, eller varför inte i hela världen? Då kommer vi in på ett helt annat citat dock. "Be the change you want to see in the world." Att kunna påverka samhällena som gnistrar av liv, av rörelse, och av olikheter runt omkring oss. Oavsett hur lätt det kan låta att säga högt till sig själv att man kan göra skillnad någonstans, så tycker jag att det är svårt. Jag tycker det är svårt att tro på. Att tro på sig själv. Att jag, lilla konstiga jag, skulle kunna åstadkomma något bra. Något som andra tror på. Som andra uppskattar och vill se mer av i deras liv och i världen i allmänhet. Så när människor i mitt liv ler och säger: "Vad bra du är!", så sjunker det inte riktigt in. Det stannar någonstans mellan ytskiktet bland det jag vill ska stämma, och det djupt här inne som jag vet är sant. Det är inte så att jag tror att de ljuger. Men det finns någonting i mig som hindrar mig från att fullt ut acceptera komplimanger. Och om man då kopplar samman det med min höga ambition, min vilja att göra fantastiskt bra saker, så får du en kombination som inte är optimal. Höga krav. Inte på andra, inte alls på dem, utan på mig. Bara på mig. Jag har så så svårt för att känna att jag är bra nog. Att det räcker att ge 100%, man behöver inte köra på med 140% bara för att vara bra. Det räcker så.