Jag flyttade i min alldeles egna lägenhet vilket fick min hjärna att stressa sönder och ge mig en gigantisk hög med ångest (thanks bro), som gjorde att jag gick in i väggen. Så då sa vi välkommen till en sjukskrivning. Jag har otroligt svårt för förändringar förstår ni, det förstör mina rutiner och allt vad det nu heter, och samtidigt var det femtioelva andra saker som var för sig hade gått att handskas med och överleva. Men eftersom att livet inte alltid är så snällt så gick det mesta käpprätt åt... ja, ni kanske förstår. Sedan var det ju det där med att skaffa hund. Jag planerade in i minsta detalj och var så förbaskat glad. Men det fungerade inte. Som det inte alltid gör, och kanske speciellt inte för mig när jag är sjukskriven med ångest upp till knäna. Så där tog jag det smärtsamma beslutet att lämna tillbaka hundvalpen till uppfödaren. Jag måste fokusera på mig själv och att må bra igen, kände jag. Och trots ett tufft beslut så kändes det rätt. Nu i efterhand har jag fått reda på att personen som köpte hundvalpen efter mig blev tvungen att låta valpen somna in, troligen p.g.a ett medfött fel. Och jag tackar gudarna att det inte blev jag som fick ta det hemska beslutet för då hade jag nog inte överlevt. Inte ens i närheten. Det känns rätt sjukt. Men sånt är livet ibland och det är bara att samla kraft och försöka fokusera på positiva saker i livet istället. I övrigt har jag precis kommit igång med träningen ordentligt igen, mycket tack vare min fantastiska mamma. Ord kan inte ens beskriva hur sinnessjukt bäst hon är. Alltid vid min sida för att stötta, älska och hela mig. Önskar att alla kunde få ha en sådan underbar mamma som jag har. Galet. Minns inte hur mycket jag skrivit om min relation till mat här i de senaste inläggen men jag har inga problem med att vara ärlig. Jag kämpar fortfarande dagligen med att inte äta godsaker. Chips, choklad, bakverk, lösgodis, mängder med vitt bröd. Det är en sinnessjukt svår kamp att försöka vinna. Vissa dagar går det jättelätt. Andra dagar går det inte alls. Det är ett beroende som jag aldrig tidigare känt och det gör så ont att veta hur det förstör. All min framgång med träning och kost i början på året är bortblåst. Men jag kämpar för att hitta någon slags balans igen. Det kommer jag göra, måste jag göra. Men det kommer ta tid. 

Som livet ser ut nu så trivs jag i min lägenhet här ute i Bergsjön. Jag funderar på att skaffa katt istället. Och det håller på att planeras och koordineras med både vårdcentralen och vuxenhabiliteringen för att jag ska må bättre, lära känna mig själv och min diagnos bättre och så jag stegvis kan komma tillbaka till jobbet. Jag mår mycket bättre än för bara någon månad sedan och känner att jag är redo att försöka få tillbaka någon slags normalitet i vardagen igen. Det är skönt.